Boom tjacka lack!

 

 

Anmälan Blogg100 2015
Tack, din anmälan är registrerad. Lycka till med bloggandet!
 
 

Varför känns #Blogg100 lika stort som att gifta sig..

För mig skulle Blogg100 vara ypperligt. Det skulle innebära att jag måste engagera mig i något 100 dagar i följd. Det skulle innebära att jag måste komma ihåg någonting dagligen, 100 dagar i följd. Det skulle innebära att ett förmodat större antal människor skulle fås möjlighet att tala om för mig när jag de tycker jag är galen. Jag skulle på riktigt bli blottad men framförallt tränad. 100 dagars träning i kontinutet. Det skulle jag må bra av men det känns löjligt nog så stort. Som ett engagemang. Tager du Sofia #Blogg100 att äkta i 100 dagar ända tills avslutningen skiljer er åt?
 
Diagnoserna har fuckat upp både kropp och knopp på mig.
Förresten tycker jag inte om ordet diagnos, jag kallar det hellre sattyg.
 
Charlie Söderberg föreläser om att bara 5% av befolkningen idag kommer ge sig på saker de normalt aldrig skulle och att de är den andelen som kommer någon vart. Det kanske börjar med en blogg?
 
Jag ger mig själv nån timme till innan jag bestämmer mig. Typiskt svenskt, tråkigt, säkerhetsbeteende. Jag hatar det! 
 
På återseende!

Vem är du.. Vem är jag..

Hej
 
Jag tänker att jag gör ett försök. Jag behöver lätta på trycket, öppna min ventil och låta ord och tankar flöda. Nu, fort, innan jag exploderar. Jag inte inte vansinnig och arg eller så, jag har bara en full hårddisk i huvudet.
Jag hoppas och tror att jag ska lyckas hålla bloggen levande och aktiv eftersom jag kommer att må bra av just skrivandet. Brist på ämnen lär det aldrig bli.
 
Jag tänker mig att det får ske lite hipp som happ det där med vem jag är och vad som hänt å vad som händer, likt en fiskbensfläta får det flätas ihop, nutid och dåtid med framtid. Det blir nog enklast. För det är svårt att börja skriva en blogg. Vill skriva om nåt som hänt idag men då leder de genast till presentationer och förklararingar och vipps blev min lilla händelsebeskrivning en roman. 
 
Kortfattat bor jag i ett hus med min familj. Ibland är det dödstyst i huset och ibland tror man att taket ska lyfta.
Jag har en sambo som ibland väljer att bygga nya rum åt diverse barn och ibland fly för livet till jobbet och jobba tills han stupar. Jag har fyra stycken barn. Alla fyra är mina, den yngsta delar jag med min sambo. Två av dessa barn har kraftiga ADHD diagnoser, ett annat barn har astma och dyslexi och det fjärde har infektionsutlöst astma och en kraftig släng av skrattsjukan. Han är glad 24 timmar om dygnet. Han skrattar så man tror han ska sluta andas och han är solen och glädjen i mitt liv. Utan honom vore mitt liv november året runt. Jag har barn som kräver enormt mycket stöd från föräldrar och de två som kräver mest har bara 1 förälder som fungerar lite halvt men som behöver fungera 200%. That´s me.
Jag själv har sådär en 4-5 olika diagnoser som för mig innebär kronisk smärta i kropp och knopp, svårigheter med ljud och ljus, problem att lyfta och röra mig, svårigheter med beröring och tryck, stora svårigheter med temperaturer under kroppstemperaturen, all form av stress/press/oro/ångest innebär svår smärta, minne, tidvis affasi, synpåverkan och jag kan fortsätta rabbla upp symptom en lång stund men till ingen nytta.
 
Allt det här tillsammans är ingen jättelätt kombination. Ibland skrattar vi ihjäl oss fast det är kaos, ibland städar vi ihjäl oss när det är kaos, ibland skiter vi i att det är kaos och ibland grälar vi så saker flyger för att det är kaos. Ibland flyger saker för att  någon har råkat peta på någon eller för att någon inte har petat på någon och ibland har vi ingen jävla aning om varför vi grälar som tokar. Sambon flyr ofta, tycker grälen är jobbiga, tycker synd om mig då han vet att jag blir så mycket sämre, vet inte hur han kan hjälpa. Svårigheter finns, barn förmår inte, mamma förmår inte heller, pappa... jaa.... vem vet. 
Jag borde en väldig massa, jag gör en väldig massa mer än jag borde och jag vill en väldig massa mer än jag ska och jag gör.
 
Helgen blir nu skön tror jag. Jag, sambo och yngsta pojken hemma. Bara vi tre, otroligt!
 
På återseende!
En av min FB -favvisar..
 
 

fuck.diagnoses

Jag Vill skratta mycket. Jag Har hunnit med för mycket på mina 34 år i livet. Jag Får stolt, ibland mindre, titulera mig 4-barns mor. Jag Är på olika vis drabbad av en drös olika diagnoser. Jag Fick förtroende att ta hand om någons hund <3. Jag Blev besviken, det sitter i likt en ensvis vårta. Jag Borde lyssna på Charlie Söderberg. Jag Ska klara kampen och alla stormar. Något alternativ finns inte.

RSS 2.0