För mig skulle Blogg100 vara ypperligt. Det skulle innebära att jag måste engagera mig i något 100 dagar i följd. Det skulle innebära att jag måste komma ihåg någonting dagligen, 100 dagar i följd. Det skulle innebära att ett förmodat större antal människor skulle fås möjlighet att tala om för mig när jag de tycker jag är galen. Jag skulle på riktigt bli blottad men framförallt tränad. 100 dagars träning i kontinutet. Det skulle jag må bra av men det känns löjligt nog så stort. Som ett engagemang. Tager du Sofia #Blogg100 att äkta i 100 dagar ända tills avslutningen skiljer er åt?

 

Diagnoserna har fuckat upp både kropp och knopp på mig.

Förresten tycker jag inte om ordet diagnos, jag kallar det hellre sattyg.

 

Charlie Söderberg föreläser om att bara 5% av befolkningen idag kommer ge sig på saker de normalt aldrig skulle och att de är den andelen som kommer någon vart. Det kanske börjar med en blogg?

 

Jag ger mig själv nån timme till innan jag bestämmer mig. Typiskt svenskt, tråkigt, säkerhetsbeteende. Jag hatar det! 

 

På återseende!