Hej

 

Jag tänker att jag gör ett försök. Jag behöver lätta på trycket, öppna min ventil och låta ord och tankar flöda. Nu, fort, innan jag exploderar. Jag inte inte vansinnig och arg eller så, jag har bara en full hårddisk i huvudet.

Jag hoppas och tror att jag ska lyckas hålla bloggen levande och aktiv eftersom jag kommer att må bra av just skrivandet. Brist på ämnen lär det aldrig bli.

 

Jag tänker mig att det får ske lite hipp som happ det där med vem jag är och vad som hänt å vad som händer, likt en fiskbensfläta får det flätas ihop, nutid och dåtid med framtid. Det blir nog enklast. För det är svårt att börja skriva en blogg. Vill skriva om nåt som hänt idag men då leder de genast till presentationer och förklararingar och vipps blev min lilla händelsebeskrivning en roman. 

 

Kortfattat bor jag i ett hus med min familj. Ibland är det dödstyst i huset och ibland tror man att taket ska lyfta.

Jag har en sambo som ibland väljer att bygga nya rum åt diverse barn och ibland fly för livet till jobbet och jobba tills han stupar. Jag har fyra stycken barn. Alla fyra är mina, den yngsta delar jag med min sambo. Två av dessa barn har kraftiga ADHD diagnoser, ett annat barn har astma och dyslexi och det fjärde har infektionsutlöst astma och en kraftig släng av skrattsjukan. Han är glad 24 timmar om dygnet. Han skrattar så man tror han ska sluta andas och han är solen och glädjen i mitt liv. Utan honom vore mitt liv november året runt. Jag har barn som kräver enormt mycket stöd från föräldrar och de två som kräver mest har bara 1 förälder som fungerar lite halvt men som behöver fungera 200%. That´s me.

Jag själv har sådär en 4-5 olika diagnoser som för mig innebär kronisk smärta i kropp och knopp, svårigheter med ljud och ljus, problem att lyfta och röra mig, svårigheter med beröring och tryck, stora svårigheter med temperaturer under kroppstemperaturen, all form av stress/press/oro/ångest innebär svår smärta, minne, tidvis affasi, synpåverkan och jag kan fortsätta rabbla upp symptom en lång stund men till ingen nytta.

 

Allt det här tillsammans är ingen jättelätt kombination. Ibland skrattar vi ihjäl oss fast det är kaos, ibland städar vi ihjäl oss när det är kaos, ibland skiter vi i att det är kaos och ibland grälar vi så saker flyger för att det är kaos. Ibland flyger saker för att  någon har råkat peta på någon eller för att någon inte har petat på någon och ibland har vi ingen jävla aning om varför vi grälar som tokar. Sambon flyr ofta, tycker grälen är jobbiga, tycker synd om mig då han vet att jag blir så mycket sämre, vet inte hur han kan hjälpa. Svårigheter finns, barn förmår inte, mamma förmår inte heller, pappa... jaa.... vem vet. 

Jag borde en väldig massa, jag gör en väldig massa mer än jag borde och jag vill en väldig massa mer än jag ska och jag gör.

 

Helgen blir nu skön tror jag. Jag, sambo och yngsta pojken hemma. Bara vi tre, otroligt!

 

På återseende!